Jag gillar egentligen inte när folk skriver kärleksförklaringar i sina bloggar till sina pojkvänner eller sambos.
Det är gulligt.
Men jag tycker det känns som att man försöker försäkra andra om att allt är bra och att allt är som det ska, fast jag som läsare i bland kan veta att så är inte fallet.

Men idag ska jag göra ett undantag, för jag kände för att skriva om min Andreas.
Som utan tvekan är det bästa jag vet och som jag älskar mest av allt i hela världen.
Jag kan inte förstå att det är 7 år sedan vi träffades och att vi nu ska få en liten bebis tillsammans.
Vem kunde ana det midsommarafton 2002 hemma hos Emma?
♥